I väntan på..

Bille The Vision på högtalarna och klockan slog precis två. Har kommit på att man blir väldigt grubblig efter klockan tolv. Vad gör man? Vad vill man? Saker som man inte orkar tänka på under dygnets ljusare timmar kommer fram. Har alltid glidit fram i livet, greppat tag i de jag sett och bara hängt på. Funderar på om de är den mentaliteten man ska ha? Ska man ta allt som de kommer eller försöka planera? Grymt svårt fråga. Förr i tiden hade man typ allt utsatt för sig när man växte upp. Nu är de väldigt diffust ingen vill bli vuxen istället. Allt ska bara komma och man ska minst hinna ett varv runt jorden innan man ens vågar prata om att "rota" sig. Varför? Eller är de helt rätt inställning till livet? Gör så mycket att när du väl rotar dig kommer du få förortsabstinens på typ två år. Är de bra? Kan man inte bara inte se att livet tar slut när man börjar göra beslut som räcker längre än två år. Blir man klassad som tråkig om man vet vad man vill eller är folk bara avundsjuka för man har hittat något de inte har? Som att har en flickvän/sambo. Om man blir ihop vid 19 så är chanserna att man är tillsammans till slutet minimala. Fattar inte varför? Är man visare när man är äldre eller orkar man inte leta längre så man nöjer sig? För när jag var 19 så gjorde jag ett val som gjorde mig till en av de få som vet att långtgående planer är bra. Alex min kärlek blev min tjej. Efter tre år är de valet inte bara självklart utan har växt och blivit något mer. Det har blivit men stig i världen. Den gick inte runt jorden den gick till en person. Hur jag kom hit kan man undra, vet inte själv ens. Men nu får de vara nog med midnattsgrubblandet. Tjo.